Jessica - Make each day count ♥

Efter mycket om och men kommer här äntligen min förlossningsberättelse. Ganska lång och kanske med lite för mycket detaljer, läs på egen risk med andra ord! Jag har egentligen ingen aning hur en sådan här berättelse "borde" vara, men här kommer i alla fall min version av denna unika/hemska/spännande/underbara händelse.

Allting började kl 06 på morgonen lördagen den 31 augusti då jag kände att jag hade värkar. Eller egentligen började det väl under natten då jag vaknade flera gånger av att jag hade ont, men eftersom det numera hade blivit en vana att jag sov dåligt och hade ont lite överallt så tänkte jag inte mer på det. Men klockan 06 så vaknade jag alltså av att jag hade ont och kunde inte somna om. Dock förstod jag inte på direkten att det var värkar jag hade, men efter kanske en halvtimme insåg jag att jo det var nog värkar ändå. Smärtan vart liksom starkare och svagare om vartannat, så kl 06.43 klockade jag min första värk. Den var 1 minut och 25 sekunder lång. Därefter kom värkarna med ungefär tio minuters mellanrum. De gjorde inte speciellt ont, men jag förstod i alla fall att nu var det på gång! Äntligen, en vecka över tiden hade jag ju gått och var riktigt otålig. Jag trodde däremot inte att vi skulle få vår prinsessa redan samma kväll, för jag hade ju hört så mycket om att första barnet alltid tar så lång tid osvosv. Hur som helst låg jag i sängen ett tag till innan jag kom på hur folk berättat att det är så svårt att käka sen när allt väl är på gång och att man ska passa på när man väl kan. Så runt halv åtta gick jag upp och gjorde ett par mackor till mig själv och gick sedan och la mig igen. Tim sov fortfarande, helt ovetandes om vad som var på gång. 

Ungefär en halvtimme senare, runt klockan 08 på morgonen började värkarna komma oftare, cirka var femte minut och jag kände att det började göra lite ondare. Så vid halv nio bestämde jag mig för att väcka Tim för att be honom värma vetekudden åt mig. Gissa om han flög upp ur sängen när jag berättade att det var på gång, haha! "Varför har du inte väckt mig och sagt att det är på gång?!", frågade han direkt, men vad hade det gjort för skillnad, det fanns ju inte så mycket han kunde göra ändå! 

Förmiddagen rullade på rätt fort, då jag bestämde mig för att göra saker för att få tiden att gå. Så jag gick upp och tog en dusch, vilket var jätteskönt verkligen, att spruta varmt vatten på magen när värkarna kom underlättade verkligen massor. Sedan åkte vi och handlade lite grejer som vi skulle ha med oss till förlossningen och åkte förbi min pappa för att hämta min bärbara dator. Det var som sagt skönt att hitta på lite för att få tiden att gå istället för att bara sitta hemma och vänta, men det kändes lite konstigt att gå på Ica med värkar så jag fick stanna varannan minut, haha! Fick en hel del blickar på mig om man säger så! 

När vi kom hem igen var klockan tolv och då ringde jag förlossningen för första gången bara för att kolla läget, berätta att allt var på G och lite sånt. Jag berättade att jag gärna stannade hemma så länge som möjligt och hon sa att jag skulle ta ett varmt bad och bara ta det lugnt och sen höra av mig när jag ville komma in. Just då hade jag värkar var 3-4 minut och värkarna var runt minuten långa. Så jag gjorde som hon sa, käkade lite och tog sedan ett bad. Värkarna hade blivit mycket starkare nu, det kom inte bara tätare, utan var även mer kraftfulla. Det var jobbigt och jag behövde verkligen andas igenom dom ordentligt. Sedan fortsatte eftermiddagen så, värkarna kom inte mycket oftare, men de blev starkare och starkare och vid strax efter tre bestämde vi oss för att det var dags att åka in. Då var de så starka att jag nästan grät när jag fick dom! 

Klockan 16.01 blev jag inskriven på förlossningen där de kopplade CTG och undersökte mig. 5 cm var jag öppen och mycket "mjuk" som hon beskrev det (ursäkta detaljerna), och hon sa att jag varit väldigt duktig som stannat hemma så länge! Hon såg på apparaten att jag hade mycket kraftfulla värkar och förstod att jag ville ha smärtlindring nu. Dock fanns inget rum ledigt ännu, så jag fick ta en dusch så länge medan de fixade ett rum till mig. 17.04 fick jag komma in till ett förlossningsrum och de frågade om jag ville ha epiduralbedövning, men jag ville först och främst testa lustgasen för att se om den funkade. Och det gjorde den. Här började allt bli lite luddigt. Till en början var lustgasen suuuperbra, den hjälpte massor och man blev som helt hög på den. Tim fick testa i smyg när sköterskan var borta, men han blev bara yr tydligen. Själv tyckte jag att den var jätteskön och värkarna kändes mycket lättare att ta sig igenom. Så jag fortsatte med den i en timme tills 18.04 då vattnet gick. Efter vattnet gått tilltog värkarna mycket mer och blev mycket intensivare, så klockan 18.14 bad jag om att få epiduralen. Narkosläkaren kom och satte epiduralen och det var här allt var som värst. Minns inte ens att jag kände av att hon satte i den utan jag hade bara så himla ont. Narkosläkaren satte in en testdos för att se att den fungerade och i tre-fyra värkar kändes det lite bättre. Men sen började tryckkänslan komma ordentligt. Allting bara tryckte nedåt och mot det hjälper ju inte epiduralen. Så barnmorskan frågade om hon skulle sätta in smärtpumpen till epiduralen så sa jag nej, så att jag tog den där känns ju onödigt såhär i efterhand eftersom jag inte hann ha någon nytta utav den. Klockan 19.45 började det riktiga trycker nedåt och jag fick börja trycka i toppen av värkarna. 19.48 hade prinsessans hjärtljud blivit dåliga så en liten elektrod fick sättas på hennes huvud för att kunna höra de ordentligt. Klockan 20.20 fick jag komma och sätta mig på en förlossningspall och 20.25 kom de riktiga krystningsvärkarna. Här var nu lustgasen avstängd vilket nog var bra så jag kunde koncentrera mig på värkarna. Dock vägrade jag att lägga ifrån mig masken och höll den stenhårt i handen under hela tiden, haha. Smärtan som var nu var helt sjuk, det går inte att beskriva på något sätt så det tänker jag inte försöka med heller.  På något sätt var det ändå skönt att på krysta, som om att man försökte trycka bort smärtan typ. 20.35 flyttade jag upp i sängen igen och bara några värkar till, sen skulle vårt lilla underverk vara ute! Jag minns särskilt när hon sa att när nästan halva huvudet var ute var jag tvungen att pausa och hålla där ett tag ända tills nästa värk kom. De minutrarna kändes som timmar. När den äntligen kom tog jag i för kung och fosterland, och på den värken kom hon. Blålila i huden med massvis med hår och direkt ett litet skrik. Min första tanke var att hon såg precis ut som Tim. Jordens vackraste lilla dotter hade nu, 20.43, kommit till världen. 

Hon fick direkt komma upp på mitt bröst och Tim fick klippa navelsträngen. En kvart senare kom moderkakan. Jag fick då frågan om jag ville ta en närmare titt på den, men fy tusan, vem vill göra det? Såg mer än tillräckligt av den ändå, inte det mest najsiga jag sett om man säger så. Sen fick hon komma upp och amma, och känslan av att ha henne där på mitt bröst var fantastisk. Det var så mysigt att ha henne liggandes där, hud mot hud så nära man kan komma. Den bästa känslan någonsin. Och det är det fortfarande. Och så fort hon hade kommit ut försvann all smärta på direkten, det var så otroligt skönt. Äntligen var det över och äntligen låg hon där hos mig efter så många månaders väntan. Ett par timmar senare blev det vägning och mätning och vår lilla prinsessa var 3475gram tung och 50cm lång. Lilla skruttipluttan. ♥